Det rostfria stålet

Rostfritt är en hel vetenskap

År 1913 fick Harry Brearley, forskare och metallurg i Sheffield, England, uppdraget att lösa problemet med rostangrepp i de brittiska kanonernas eldrör. I ett test legerade han järnet med krom. Det är här utvecklingen av det rostfria stålet tar sin början.

Idag vet vi att när järn legeras med minst 12 % krom ökar motståndskraften mot rost genom att kromet reagerar med luftens syre och bildar en mycket tunn skyddande hinna på stålets yta. Denna hinna kallas passivskikt och skyddar mot det som vi till vardags kallar korrosion. Om skiktet skadas bildas ett nytt genom kontakt med syre.

Rostfria stål innehåller även andra legeringsämnen som både skyddar mot korrosion och ger stålet andra önskade egenskaper. Till exempel nickel som förbättrar formbarhet och svetsbarhet, och molybden som förbättrar materialets beständighet mot klorider och ett flertal typer av syror.

 

De vanligaste legeringarna för rostfritt stål:

 

  • EN 1.4301 med c:a 18 % krom och 8 % nickel. Detta rostfria stål är lämpligt för miljöer med mindre korrosiv påverkan, till exempel inomhus.
    AISI 304 är den amerikanska benämningen.
     
  • EN 1.4404 med c:a 18 % krom, 11 % nickel och 2,1 % molybden. Detta rostfria stål benämns ofta ”syrafast” och används ofta i kustmiljöer och i förorenade stads- och industrimiljöer. Även badanläggningar, med klorföreningar i kombination med hög luftfuktighet och värme, kräver denna typ av rostfritt stål. 
    AISI 316L är den amerikanska beteckningen.